Tankar om läsfrämjande på bibliotek
Jag växte upp i Mumindalen – med en högläsande pappa under femtiotalet då böckerna om mumintrollen kom – och Pippi Långstrump, Krakel Spektakel – och bilderböckerna om barn med foton av Anna Riwkin-Brick som öppnade världen för oss.
När jag började som barnbibliotekarie i mitten av sjuttiotalet var det filmprogram och föräldramöten vi fokuserade på – jag minns hur jag talade mig varm för högläsning som en chans att hitta tillbaka till sitt inre barn – och njuta av gemensamma upplevelser.
Jag minns också moraliserande kampanjer mot skräplitteratur och pekfingrar mot tecknade serier och långserier – och samtidigt härliga projekt som hjälpte barn att hitta fram till pärlorna, som uppmuntrade barns kreativitet. I min kommun – Nyköping – gjorde vi bl a ett projekt på bl a om alla Maria Gripes böcker då folk- och skolbibliotek samarbetade om bokpaket med inspirationstips.,
Vi uppmärksammade barn med särskilda behov -det viktigaste är att låta alla lyckas, ge självförtroende, upptäcka och uppmuntra de starka sidorna, inte peka ut. Med diabilder och inläsningar på kassettband kunde en fruktad bokpresentation bli hur proffsig som helst.
När de små lättlästa böckerna för nybörjarläsare kom fanns de som inte tyckte att de hörde hemma på bibliotek men snart upptäckte vi hur genialiska många av böckerna var och vilken läsglädje de väckte. Att böcker kan läsas på många olika nivåer.
Därför blev jag frälst direkt när jag började arbeta med bilderböcker på parallellspråk på 2000 talet då jag var en av flera barnbibliotekarier i Rinkeby. Idén att det ena språket stöder det andra – bägge lika viktiga – och att låta barn läsa och återberätta med egna ord – inspireras att berätta själva. Böckerna blev en biprodukt av det lyckade läsprojektet Listiga Räven som satt Rinkeby på kartan.
Böcker stoppar inga gängkrig! Men att bidra till läskunnighet i alla åldrar är att göra skillnad! Biblioteken kan ge alla föräldrar möjlighet att läsa med sina barn – andra chansen att lära sig läsa både på modersmålet och svenska – och samtidigt att ta till sig och dela upplevelser och värderingar, att kunna sätta ord på sorg och glädje. Integration kan det också kallas.
På biblioteken delar vi ut broschyrer om högläsning på alla språk – men många föräldrar fick aldrig chansen att lära sig läsa som barn! Det är viktigt att inte lägga några värderingar, man är inte en sämre människa för att man inte kan läsa, men undervisningen i SFI måste anpassas till verkligheten och vuxna måste få nya chanser att lära sig läsa. Mer språkcaféer och bättre tillgång till lättlästa böcker med ljudfiler! Fler barnböcker i SFI!
Tekniken med PENpal ger alla möjlighet att läsa – genom att lyssna direkt i böckerna och följa med i texten. Barn med olika svårigheter får stimulans att utvecklas – och deras vuxna upptäcker att språket finns där, lusten, glädjen bara de får chansen!
Barn som hade svårt att läsa kan börja med att lyssna och återberätta – för någon yngre eller med PENpal. Det gäller att hitta motivationen.
Till de parallellspråkiga böckerna gjordes först CD-skivor och sen kom tekniken med ”talande pennor”. Med dem kan man läsa direkt i böckerna, en sida i taget och läsa samma sida om och om igen. Det bästa är att man också kan spela in sin egen röst. Till PENpal kan man koppla hörlurar så att ljudet inte stör – för lyssning i grupp finns särskilda klassrumspennor med separata högtalare – eller kopplar man en högtalare med sladd.
Nu finns också sagokorten i A3 som motsvarar de gamla ”storböckerna”. I Japan är Kamishibai en gammal tradition som kommit tillbaka och spritt sig över världen.
Jag tänker på modellteatern som Harald Gripe lanserade i Nyköping. Kamishibai är enklare men går att utveckla på liknande sätt. Barn kan skriva dialog utifrån böckerna eller hitta på själva och berätta. Ljud och ljuseffekter kan läggas till. I Sörmlands museum finns hans samling.
I Rinkeby gjorde vi en påskverkstad på tema Norrsken utifrån den samiska boken om Lilli, farfar och norrskenet. Idag är norrsken ett känt fenomen i hela landet – boken om Lilli kan vara en inspiration att lära mer och förundras av de myter som sprids från generation till generation i Sápmi.
Karin Sohlgren,
( barnbibliotekarie i Nyköping 1977 – 1999, Projektledare för Mångkulturella Nyköping 1994 – 1996, barnbibliotekarie i Rinkeby 1999 – 2012)
